Karl i München

Newton och Murphy har i dagarna slagit sina kloka huvuden ihop och utdelat ett hårt slag mot tryggheten i min vardag och det är med tungt hjärta jag tvingas förtälja att min dators skärm har påbörjat sin sista resa emot evigheten.

Eftersom jag hyr rum hos en familj har jag haft turen att kunna låna en gammal överbliven datorskärm, tills vidare, och lyckligtvis har själva datorn klarat sig undan skador men jag vill ändå ta några rader i anspråk för att hedra minnet av min trokänare och berätta hur viktig datorn kan vara för en utbytesstudent.

Genom datorn kan man man ju inte bara hitta en massa information om var man faktiskt hamnat i världen. Viktigare är att man inte behöver vara längre än några milisekunder hemifrån – Jag har faktiskt vid ett par tillfällen kunnat delta vid familjmiddagen (även om jag numera måste laga min egen portion), något som kan vara väldigt trevligt av och till även om äventyr i omvärlden har sin charm.

Jag har också kommit till den lite tragikomiska insikten att beteendevetnskap är en mycket exakt vetenskap. I samband med introduktionsveckorna för utybytesstudenter hölls ett pass om kulturchock och hemlängtan. Där varnades för att det utöver den första chocken fanns en andra våg att vänta efter ca 6 veckor och mycket riktigt, rentav på timmen när, efter 6 veckor i München skadade jag min länk till Sverige och överväldigades av insikten att jag inte riktigt vet hur jag hanterar oförutsedda händelser i min nya hemstad.

Idag har jag hittat mjölkchoklad med nötter för 3 kr – Hemlängtan är som bortblåst.

Är inte ett uttryck för hemlängtan utan ett stolt konstaterande att jag börjar känna mig hemma här i München och att det är en väldigt trevlig känsla.

Nu har jag varit här i över tre veckor (jag behövde kolla kalendern två gånger för att tro det själv) så jag tänkte försöka mig på en liten ”detta har hänt.” över min första tid här i det nya landet.

Jag kom, jag såg, jag hade ingenstans att bo.

Det fanns en massa bra (och mindre bra) anledningar till att jag inte hade något lägenhetsavtal när jag flög ner för drygt tre veckor sedan. Bland de kloka kan nämnas att jag gärna vill se vad jag hyrde och att de som skulle hyra ut gärna ville se mig först. Bland misstagen att jag inte började leta tillräckligt långt innan.

Om läsaren vill ta med sig något från detta inlägg rekomenderar jag att det blir – ”Hitta någonstans att bo i förväg”

Sedan dess har jag haft mer motgånger än jag förväntat mig och mer tur än jag förtjänat. Två nätter sov jag på vandrarhem, vilket i sammband med oktoberfesten, som då gick mot sitt slut, var oerhört dyrt. Sedan fattade jag mod och frågade mina nyvunna tyska vänner om en soffa att sova på. Jag fick en säng!

De två veckor som följde upptogs nästan uteslutande av ett allt mer desperat boendeletande, detta letande hade med all säkerhet fortfarande pågått om jag inte haft turen att få vänner med vänner. Jag ska återkomma till denna dramatiska del av mitt utlandsår vid ett senare tillfälle. Just nu är jag bara mycket glad över att flyttat in i mina fina rum.

Utbytes…….. javisst, student var det.

I måndags började föreläsningarna. Alla praktiska utmaningar hade nästan fått mig att glömma bort att jag är här för att studera och mötet med byråkratin inom det tyska utbildningsväsendet var mycket riktigt skrämmande. Jag har upptäckt att tyskarna inte är tillnärmelsevis lika ordnade som ryktet gör gällande och detta görs inte mycket bättre av studievägledaren också gör sin första termin här i München. De föreläsningar jag till slut lyckades leta mig till verkar dock spännande och språkbarriärerna är förvånansvärt små (förutom gentemot en österrikisk proffesor som pratar gud vet vad för språk).

Ett smått kaotiskt blogginlägg om en mycket kaotisk tid.

Men ordning är för idioter!

Den första frågan har ni säkert redan ställt er själva vid något tillfälle eftersom ni lyckats leta er till min blogg. Den andra är ursprunligen ställd av Hattmakaren i Underlandet.

Vad det är för likhet mellan en korp och ett skrivbord har jag ingen som helst aning om men det är därför jag har valt att spendera ett år här i München – i hopp om att springa på Hattmakaren och få hans syn på saken. Nu tänker ni kanske att jag hade haft större chans att lyckas med just denna plan om jag följt efter valfri vildkanin men det är slående hur en ny stad och ett nytt land kan kännas som ett underland.

Det finns en massa bra saker med ett utbytesår som t.ex. att språkkunskaperna förbättras, att man kan bygga ett internationellt kontaktnät…. Listan på skäl som i sig själva vore tillräckliga kan göras förvånansvärt lång men för min del handlar det slutligen om en nyfikenhet på världen och mig själv. Även om den tyska kulturen inte skiljer sig våldsamt från den svenska bjuder de små skillnaderna på tillfällen att ifrågasätta sitt invanda beteende och på så sätt lära sig mer om både den svenska och tyska kulturen och att flytta minst 100 mil från nästan alla man känner sätter fokus lite mer på en själv och vem man är och vill vara i den nya världen.

I morgon ska jag döda min första Jabberwocky!

Ps: Se filmen eller läs boken. Filmmusiken rekomenderas också varmt.

Välkommen till Y-sektionen bloggar. Det här är dett första inlägg, ta bort det eller ändra det, sen är det bara att börja!